Den årliga förnedringen av förorten

Publicerad 23 Feb, 2010 | Ola Andersson

När vi kom ut ur vår port i söndags eftermiddag passerade en skidåkare på sakta glid mot Sankt Eriksplan.

På Östra station möttes vi av tre SL-personer i färgglada skyddskläder som upplyste om att den inte fungerade. Det blev tunnelbana till Danderyds sjukhus och ett förvirrat byte i kylan till ersättningsbuss. På vindlande vägar genom södra Roslagens glesbygd tog den oss till slut dit vi skulle. Samma sak på väg tillbaka till stan, och när vi kom till t-centralen upplyste ödsliga perronger och gröna linjens ljusskyltar oss om ”oregelbunden trafik på grund av vädret”. Vi gick ned till blå linjen där skyltarna upplyste de stackare som skulle ut till Akalla att tunnelbanan ersattes med buss från Hallonbergen.

För oss privilegierade Stockholmare som bor i innerstaden är vargavintern mest charmig omväxling. Vi kan alltid gå dit vi skall om kollektivtrafiken krånglar. Men i förorten finns inga alternativ för den som inte har tillgång till bil om pendeltåget eller tunnelbanan slutar fungera.

Att kollektivtrafikberoende stockholmare blir isolerade ute i förorten när det blir vinter på känns inte särskilt hållbart i en stad som ligger så nära nordpolen som Stockholm. Det är bara ytterligare ett bevis för den täta stadens överlägsenhet och ett dystert facit för det stadsbyggande som är den grundläggande orsaken till denna sårbarhet.

Igår var jag på bio. Tre av mina vänner skulle gå på bio, men det blev en biljett över. En av dem var rädd för att överhuvudtaget inte kunna ta sig hem till sin förort och åkte hem efter jobbet istället för att gå på sju-bion. Jag fick gå istället. Vi såg ”An Education” på Grand. En toppenfilm som går på Grand för oss privilegierade innerstadsbor med biografer inom gångavstånd.

Lägg till kommentar

Namn

E-post

Hemsida

Kommentar