För att lindra den akuta bristen på idrottshallar i Stockholm föreslår A1 ett höghus för idrott på Södermalm, Idrottcentrum Eriksdal.
Det byggs febrilt i bostadsbristens Stockholm, men inte för bostäder
Läs Ola Anderssons senaste artikel i Svenska Dagbladet här.
Publicerad 28 Okt, 2011 | Bodi Karlman | 0 kommentarer
Stockholms stadsbyggnadskontor:
"Arkitektonisk kvalitet [...] definieras här enligt följande: en byggnad, park- eller gatumiljö ges en medveten gestaltning med utgångspunkt i platsens förutsättningar och där estetik, funktion och teknik samspelar och bildar en helhetslösning. En byggnad eller miljö av hög kvalitet ska berika stadsmiljön och tillföra stadsbilden mervärden. [---] Arkitektur av hög kvalitet stärker Stockholm i rollen som huvudstad, därför ska staden verka för att främja nyskapande arkitektur av hög kvalitet, både vad gäller representativa offentliga byggnader och den vardagliga ”bruksarkitekturen"." 1)
Ernst Billgren:
"Jakten och pressen på att göra något bra är stenhård och lite rörande, det tar bort fokus på vad personen egentligen är intresserad av och lotsar alltid in personen bland de vedertagna och allmänna ideal som dominerar agendan för stunden.[---] Konst som historien bedömt som viktig är ofta ett avtryck av tidsandan som rådde då. Hade de försökt göra den bra istället för sann hade den blivit mindre viktig, viljan att göra någonting bra kan liknas vid självcensur." 2)
För Ernst är jakten på kvalitet en jakt efter en graal. Likväl kommer denna jakt nu bli ett fundament för Stockholms nya arkitekturpolitik.
1) Stadsbyggnadskontoret: Arkitektur Stockholm (2011), s 17ff.
2) Ernst Billgren: Vad är konst? (2008), ur kapitel 2.
Publicerad 23 Apr, 2011 | Ola Andersson | 1 kommentarer
Det välkända miljökämparna på Volvo och Vattenfall har tillsammans med Wingårdhs och A-hus och byggt ett hus där en familj skall leva ”klimatsmart” i ett år.
På pressreleasebilden ser det dock ut som ett monument över en ohållbar livsstil. Ett friliggande huset i förorten på sin tomt med gräsmatta och bilen stående på uppfarten kan aldrig bli resurssnålt i jämförelse med den täta sammmanhängande bebyggelsen i staden.
Istället för en eller två fasader som skall isoleras mot vinterkylan har det friligande huset fyra fasader och ett tak per hushåll. Den glesa villabebyggelsen innebär stora avstånd, ger inget underlag för kollektivtrafik och skapar bilberoende. Gräsmattans regelbundna klippning är inte bara ett måste för gransämjan utan också energislukande, vare sig man använder bensin- eller eldriven gräsklippare.
Projektet är inte en del av lösningen utan en del av problemet, ett exempel på den sorts ”miljövänlighet” vars blir främsta syfte är att döva det dåliga samvetet. ”Miljötekniken” blir en ursäkt för att slippa ifrågasätta våra invanda föreställningar om hur vi skall bo och leva, och istället fortsätta att konsumera.
Publicerad 25 Jan, 2011 | Bodi Karlman | 6 kommentarer
Ingen kan väl ha missat att portar är hårt lanserade av Stockholms Stad för tillfället. Portalmotivet poppar upp vid allsköns brofästen vid snart sagt varje nyplanerat område. Det ska vara högt och likadant på vardera sidan om gatan i vår. Fortsätter det så här kan man snart nästan tala om ett Särdrag för Stockholm, något som Utskiljer och Särpräglar vår stad från andra, trots att sådana byggda tankar redan uppförts exempelvis i f.d. DDR (som andra redan påtalat). Hur kan detta komma sig?
Det hela började väl med Kungstornen, som planerades i samband med att Högalidskyrkan uppfördes. Att ha två torn på en kyrka må vara vanligt på kontinenten, men här kanske goda kristna började fråga sig vad det hela skulle symbolisera. Varför två? Varför inte ett? Eller varför inte tre åtminstone?
Kyrkan måste alltså inspirerat till Kungstornen. Men vilken var anledningen till att de byggdes på varsin sida om Kungsgatan? Inte var det väl så att någon ville bygga ett torn, köpte sig mark och byggde, varpå någon annan begeistrat ville ha ett eget, precis lika högt, samtidigt som tomten på andra sidan gatan råkade vara ledig? Nej troligtvis hade någon eller några fått en Vision om dessa två torn. För att realisera den krävdes det såväl makt som ypperliga kontakter med beslutsfattare i Stockholm. Om inte visionen kom från beslutsfattarna själva det vill säga. Kungstornen byggdes alltså snarare så att säga ovanifrån istället för underifrån. Det är det som sticker i ögonen när man tittar på dem.
Att uppföra flera hus efter samma ritning hade på 1990-talet redan tillämpats i flera decennier i Stockholm, men ingen hade ännu kommit på knepet att spegelvända huskropparna för att skapa ett portmotiv. Detta konceptuella grepp användes emellertid i Sankt Eriksområdet. In mellan de kyrkoliknande byggnaderna leder ett gångstråk ner till en elliptisk damm. Vänder man sig och ser upp mot tornen uppenbarar sig två likadana (om än spegelvända) uttryck för... Ja för vad då?
Trots att detta ännu är oklart håller nu Stockholm på att uppföra ett nytt tornpar på Kungsholmen, även denna gång på varsin sida om en väg - Essingeleden. Ytterligare ett diskuteras vid kommungränsen till Solna, trots att varken Solna eller stockholmarna fått svar på vad tornen egentligen ska symbolisera. För inte kommer de att symbolisera "det nya Norra stationsområdet och den historiska tullgränsen", som det heter i planprogrammet (s. 9). Snarare kommer de i bästa fall att markera var tullgränsen låg i ett av sina skeden och var Norra Stationsområdet (varför det nu ska vara ett "område") kommer att ligga. Det är även oklart varför tornen nu absolut måste se likadana ut. Eller ens varför de byggs. Då är det lättare med Högalidskyrkan, vars torn helt enkelt står för "lagen" och "evangeliet" enligt den broschyr som delas ut av församlingen. Och de är ju heller inte på något vis likadana, trots att de till och med sitter på samma huskropp.
Är det nu kanske så att staden drar sig för att låta kommersiella fastigheter uttryckligen symbolisera vad det nu är som ska symboliseras? Eller vill staden att medborgarna själva ska fylla dessa portaler med mening? Och ska man då tolka de namn staden valt på sina portar, "Tors torn" och "Brovakten", som att myndigheterna försöker hjälpa oss på traven?
Funktion eller symbol? Den antikvariska def. är funktion (försvarstorn i kombo med kyrka - den religiösa och världsliga makten var oskiljbara; de runda trapphusen behövs för att komma upp i tornet ): http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Husaby_kyrka.jpg Dvs, torn = maktens språk.
Det står tydligt att läsa på stadens hemsida att tornen sumboliserar kunskap!
Tomas: javisst, maktens språk talar, men vi förstår inte vad som sägs. Johan: Var står det? jag som blev så nöjd över att jag hittade det där med tullgränsen och norra stationsområdet. Det är klart, kunskap, det borde man ju fattat bara av att titta på dem...
Jamen Kungstornen är ju fina ju... vilket man tyvärr inte kan säga om Tors diton. Torn symboliserar stad... det visste redan de gamla egyptierna :)
Jag har för mig att kyrkan fick två torn för att korrespondera med stadshuset och att kungstornen kom till efter att någon (stadsarkitekt?) varit i Amerikat. De var väl Europas första skyskrapor? Bra blogg Bodi!
Tänker även på Sportpalatset-S:t Erikspalatset och tornen på andra sidan bron, fast där är ju alla hus olika. Besökte nyligen det nya området i västra Kungsholmen, ett trevligt område förutom just de hemska portalbyggnaderna som jag inte kan se symbolisera annat än bilismens makt över samhället.
Publicerad 26 Nov, 2010 | Per Kraft | 0 kommentarer
Vi som är praktiserande arkitekter har för vana att hävda att de projekt vi arbetar med har de mest enastående effekter på vår gemensamma värld. I själva verket har enstaka projekt sällan eller aldrig de effekter vi tror, hoppas eller helt enkelt påstår att de har.
Om vi som är praktiserande arkitekter, projektutvecklare, byggare och fastighetsförädlare skall ha något att bidra med till samhället bygger det på att våra projekt har en roll att spela i ett större sammanhang, at de är bitar i ett större pussel.
De måste vara delar av en stad. Och skall enstaka projekt kunna bidra till något bättre bygger det på att det finns en strategi för hur staden skall bli bättre.
Annars får vi nöja oss med att göra vårs beställare nöjda. Inte dumt det heller, det är ju de som betalar. Men då skall vi heller inte hävda att det vi sysslar med är något annat.
Publicerad 9 Nov, 2010 | Ola Andersson | 0 kommentarer
En större arkitekturupplevelse går knappast att få i Stockholm.
Redan på tunnelbaneperrongen är det kö till rulltrapporna ned. När man kommer in på Skogskyrkogården är vandringen upp mot kapellen full av folk. På cermoniplatsen framför Uppståndelsekapellet är gaslågorna tända. Alla kapell är öppna och fyllda av människor som tänder värmeljus. Mot himlen i väster där solen just gått ned tecknar sig silhuetterna av de som tänder ljus under träden i minneslunden på kullen.
När det blir mörkt rör vi oss bland de tusentals ljusen på gravarna. Skillnaderna försvinner. Nu finns inte rik och fattig, svenne och blatte, gamla och unga, djurgårdare och bajenfans. Det finns bara vi, de levande, och de döda vi hedrar genom att vara här och tända våra ljus.
Skogskyrkogårdens arkitektur tillhör oss. Den är inte ett sätt att ”sätta Stockholm på kartan”, inte ett försök att bli publicerad i internationell media, inte att sätt att lansera karriärer. Den är vårt sätt att hedra våra döda och reflektera över våra liv. Asplund och Lewerentz är våra arkitekter.
Hur många upplevelser av arkitektur finns det överhuvudtaget som kan mäta sig med Skogskyrkogården på Allhelgonaafton? En gudstjänst i katedralen i Chartres på 1200-talet var säkert också fantastiskt, men så länge man kan uppleva en allhelgonaafton på Skogskyrkogården finns ingen anledning att beklaga att man gått miste om den chansen.
Publicerad 23 Feb, 2010 | Ola Andersson | 0 kommentarer
När vi kom ut ur vår port i söndags eftermiddag passerade en skidåkare på sakta glid mot Sankt Eriksplan.
På Östra station möttes vi av tre SL-personer i färgglada skyddskläder som upplyste om att den inte fungerade. Det blev tunnelbana till Danderyds sjukhus och ett förvirrat byte i kylan till ersättningsbuss. På vindlande vägar genom södra Roslagens glesbygd tog den oss till slut dit vi skulle. Samma sak på väg tillbaka till stan, och när vi kom till t-centralen upplyste ödsliga perronger och gröna linjens ljusskyltar oss om ”oregelbunden trafik på grund av vädret”. Vi gick ned till blå linjen där skyltarna upplyste de stackare som skulle ut till Akalla att tunnelbanan ersattes med buss från Hallonbergen.
För oss privilegierade Stockholmare som bor i innerstaden är vargavintern mest charmig omväxling. Vi kan alltid gå dit vi skall om kollektivtrafiken krånglar. Men i förorten finns inga alternativ för den som inte har tillgång till bil om pendeltåget eller tunnelbanan slutar fungera.
Att kollektivtrafikberoende stockholmare blir isolerade ute i förorten när det blir vinter på känns inte särskilt hållbart i en stad som ligger så nära nordpolen som Stockholm. Det är bara ytterligare ett bevis för den täta stadens överlägsenhet och ett dystert facit för det stadsbyggande som är den grundläggande orsaken till denna sårbarhet.
Igår var jag på bio. Tre av mina vänner skulle gå på bio, men det blev en biljett över. En av dem var rädd för att överhuvudtaget inte kunna ta sig hem till sin förort och åkte hem efter jobbet istället för att gå på sju-bion. Jag fick gå istället. Vi såg ”An Education” på Grand. En toppenfilm som går på Grand för oss privilegierade innerstadsbor med biografer inom gångavstånd.
Publicerad 11 Feb, 2010 | Ola Andersson | 0 kommentarer
Ola Andersson är nummer 35 på tidskriften RUMs lista över Sveriges 100 mäktigaste inom design och arkitektur 2010.
Detta är möjligen inte mycket att yvas över, snarare en nyttig påminnelse om att man är en lite fisk i en liten damm. Men att i samma lista bli utnämnd till "svensk arkitekturs svar på musiken Jarvis Cocker" - det förpliktigar! Att försöka leva upp till Jarvis Cocker, britpopens mest välformulerade och välklädde dandy, blir inte lätt. Men det är värt ett försök. Tusen tack, RUM. Jag är mycket smickrad.
Publicerad 25 Jan, 2010 | Ola Andersson | 1 kommentarer
Döm om vår förvåning när vi läste i DN att den nya stadsdelen vid Norra Station är en “dålig affär“ för staden.
Bygget kostar 10,4 miljarder medan intäkterna från byggherrarna blir 8,25 miljarder. Petter Lindfors, ordförande i exploateringsnämnden hoppas kunna banta minussiffrorna genom att bygga ännu fler bostäder än de 2 600 som redan beslutats.
Att försöka klämma in ännu fler bostäder i en plan där exploateringsgraden är långt högre än någon annanstans i Stockholm, och de upp till sjutton våningar höga husen står packade som sillar är ett kvitto på att hela projektet varit feltänkt från början. Och då har vi inte ens nämnt konditorns torn, de blaffiga skyskraporna som kommer att bli stadens högsta och fulaste hus.
Ett litet tips: det kanske är dags att inse att om man vill överdäcka E4:an och järnvägen vid Norra Station är det inte en ”affär”. Det är en allmän nyttighet och tycker man att det är värt pengarna måste det bekostas via skattsedeln eller andra allmänna medel. Tycker man det är det bara att låta bli.
Att lämpa över kostnaden på bostadsrättsköparna, för det är naturligtvis de som i sista hand får betala, är inte bara dumt utan mycket riskabelt. För hög exploatering gör bostäderna svårsålda, och därmed mindre värda på marknaden.
Det kanske är dags att inse att det inte är en vinstdrivande affärsverksamhet att planlägga staden. Vore det så kunde den lika gärna bedrivas i privat regi. Stadsplanekonst är något helt annat: en nödvändig investering i stadens och invånarnas framtid, där investeringar idag ger förhoppnigsvis ger vinster för alla imorgon, i någon form. Men det förutsätter förstås att det inte är feltänkt från början.
Länka gärna till originalartikeln för oss ute i landet som inte är DN-läsare! :-)
Publicerad 14 Okt, 2009 | Ola Andersson | 0 kommentarer
Alla Stockholmare kan dra en lättnadens suck över att Asplunds huvudbyggnad för vårt stadsbibliotek är räddat från förvanskning. Men det var nära ögat.
Hur kunde det gå så här? Hur kunde juryn välja ett förslag som skulle fått så katastrofala konsekvenser? Varför fanns det ingen i juryn som kunde berätta för de övriga om byggnadens värde? Här måste Sveriges Arkitekter och Stockholms Stad som arrangerat tävlingen bära en stor del av skulden. Men det är inte så enkelt heller.
Resultatet av tävlingen är snarare ett symptom på den låga nivån inom svensk arkitektur än ett olycksfall i arbetet. Att vi med gemensamma ansträngningar lyckades stoppa den planerade utbyggnaden (om det inte, hemska tanke, helt enkelt föll på att det blev för dyrt) var inget annat än ett renhållningsarbete. Det gör att Stockholmarna slipper skamvrån, visst. Men hela sveriges arkitektkår har gjort sig till åtlöje och exponerat en pinsam brist på omdöme och grundläggande kunskaper i sitt eget ämne genom att låta det gå så här långt.
Publicerad 26 Sep, 2009 | Ola Andersson | 2 kommentarer
Förra veckan kommenterade jag i Svenska Dagbladet FN-organet Icomos skarpa varning att Stockholms planer på att bygga till stadsbiblioteket riskerar att förstöra ett viktigt kulturarv för både Sverige och världen: http://tinyurl.com/ycuudwa. Detta placerar Stockholm i samma dåliga sällskap där exempelvis Talibanerna i Afghanistan hamnade då de 2001 sprängde Buddhorna i Bamiyan-dalen.
En orättvis jämförelse, tycker ni kanske? Ja, kan ligga något i det. Talibanerna hör ju till de Mujahedeen som mellan 1979 och 1989 tappert bekämpade den Ryska ockupationen och därmed bringade Sovjetunionen på fall. När Afghanistan väl kastat ut Ryssarna rensade talibanerna upp bland inbördes stridande krigsherrar i ytterligare flera år av inbördeskrig.
Att talibanerna medan de var upptagna av detta inte hade möjlighet att skaffa sig den kulturhistoriska expertis som kunnat stoppa dem från det katastrofala beslutet att spränga Buddhorna i Bamiyan är tragiskt, men kanske inte så konstigt. Men vad har Stockholms stad för ursäkt?
Riksantikvarieämbetet har visserligen deporterats från stan men staden har ett eget mycket kompetent stadsmuseum. Den arkitekturkonsthistoriska kompetensen finns också företrädd både på Stockholms Universitet, Södertörns Högskola och KTH. För att bara ta några exempel.
Att staden under de omständigheterna gå vidare med rivning och förvanskning av Gunnar Asplunds komposition vid Observatorielunden är inte bara obegripligt utan också oförlåtligt.
Ola, du ursäktar talibanerna med att de inte hade möjlighet att skaffa sig kulturhistorisk expertis! Det är ju ändå rätt magstarkt. All avbildning är ju förbjuden enligt koranen, och det var orsaken till att de muslimska fundisarna i Afghanistan förstörde Buddhorna. Ingen kulturhistorisk expertis hade kunnat övertrumfa Muhammed, det hade ju varit Haram. Sen kanske inte kvinnorna i Afghanistan som av talibanerna förbjöds att gå i skola eller arbeta tyckte att det var så himla kul under den regimen.
@ Göran Johnson "All avbildning är ju förbjuden enligt koranen"... Quoi? I vilken vers har du läst det? Eller var det där bara lite gullig SD mingel ;)
Publicerad 4 Maj, 2009 | Ola Andersson | 0 kommentarer
Läser i the Independent om en kommande arkitekttävling om nytt kårhus för studenterna vid Glasgow School of Art. Den skall ligga tvärs över gatan från skolans fantastiska huvudbyggnad, ritad av Charles Rennie Mackintosh 1898, en av den tidiga modernismens viktigaste verk.
Över 9000 arkitekter & designer har lämnat in intresseanmälningar, bland dem Zaha Hadid. Men Paul Finch, general för World Architecture Forum tror inte Zaha Hadid har så mycket att hämta. "The iconoclasts, the Zahas and people of that ilk, won´t win it because it calls for real intellectual weight and enjoyment of masonry. This is a romantic and puritan object" säger han enligt the Independent.
Om ändå någon i Stockholm hade den klarsynen när det gäller den intenationella arkitekturscenens cirkushästar. Här hyllas andra rangens berömdheter som vore de Frank Lloyd Wright själv. Inget bidrag, om än aldrig så slentrianmässigt, av arkitekturens jetset betraktas som något annat än mästerverk in spe. Intellektuell tyngd är det sista de behöver visa upp för att hyllas i Stockholm. "Genialt!", utropar Peder Alton i DN hur uppenbart det än är att det är ritat på fyllan i sömnen.
Publicerad 23 Mar, 2009 | Ola Andersson | 0 kommentarer
I höstas när den borgerliga regeringens underläge i opinionsmätningarna fortfarande var hopplöst träffade jag en kvinnlig socialdemokratisk politiker som sade att hon såg opinionssiffrorna som ett problem. Tack vare dem kunde socialdemokratin undvika att kritiskt granska sin egen politik, den som gjorde att de förlorade makten i senaste valet.
Jag kommer att tänka på det när jag läste den debattartikel som oppositionsborgarrådet Carin Jämtin tillsammans med sina kollegor från mijklöpartiet och veänsterpartiet skrev på SvD Brännpunkt i söndags (15/3).
I artikeln propagerar de för byggandet av fler bostadsområden i Stockholm: "Vi ska bygga i Stockholm och våra nya bostadsområden skall vara energisnåla, uppfylla höga miljökrav och ha goda kollektivtrafikförbindelser".
Bostadsområdet - ett funktionseparerat området med enbart bostäder - är ett av den modernistiska stadsplaneringens främsta kännetecken. Vi har alldeles för många sådana i Stockholm. Så många, faktiskt, att det inte finns plats för fler.
Fler bostadsområden var en 1900-talets lösning på bostadsproblemen. De byggdes i pärlband längs de nya tunnelbanelinjerna, längre och längre ut under nittonhundrafyrtio, femtio- sextiotal.
När utbyggnaden av tunnelbanan avstannade i slutet av sjuttiotalet kunde inte längre nya markområden längre och längre ut i periferin tas i anspråk för bostadområden. Lika bra var det.
Vi vill inte ha fler funktionsseparerade, isolerade, bostadsområden. Vi är inte beredda att betala dyrt för lägenheter i dem, så länge de inte ligger innanför tullarna. Bostadsområdet är stendött. Det står 2009 i almanackan, inte 1969.
På listan över saker som Stockholm behöver 2009 placerar sig nya bostadsområden nätt och jämt över gängkrig, strömavbrott, raskravaller och råttinvasioner. Vad vi behöver är istället bostäder i stadsdelar där livet pågår en större del av dygnet än mellan 07.00-09.00 och 16.00 - 18.00. Stadsdelar där vi kan arbeta, handla, roa oss och få tillgång till de tjänster vi behöver utan att betala vad en bostadsrätt i innerstaden kostar. Vi behöver inte bostadsområden där man ingenting annat kan göra än sova, äta, försöka bekämpa tristessen framför platt-TVn eller datorskärmen. Inga fler bostadsområden, tack!
Publicerad 23 Mar, 2009 | Xavier Saladin | 0 kommentarer
Världsbanken publicerade nyligen en världskarta som visar avståndet i timmar till den närmaste stad över 50000 invånare. Den gjordes efter Hirotsugu Uchida:s Index och finns i större format på http://gem.jrc.ec.europa.eu/gam/index.htm.
Publicerad 4 Mar, 2009 | Ola Andersson | 0 kommentarer
Att vara i London förra veckans snöoväder var ganska intressant. Det kom typ 20 cm snö, och hela södra England var lamslaget.
Inte en buss gick, endast en tunnelbanelinje av ett dussin gick utan störningar, skolor stängde och folk stannade hemma. Men ingen hade vinterkläder, kvinnorna gick barbenta och utanför caféerna satt folk och rökte. På oxford street var det snöbolllskrig på söndagskvällen och den minicab-driver jag åkte hem med, som jag först misstänkte sakna varje kunskap om vinterkörningens hemligheter, intygade att det var så här jämt på sjuttiotalet och utgjöt sig över de andra trafikanters totala avsaknad av vintervana. 18 år sedan sist, uppenbarligen. Att döma av hur överraskade de var hade London lika gärna kunnat ligga vi medelhavet.
Publicerad 10 Feb, 2009 | Xavier Saladin | 0 kommentarer
Häromdagen lärde jag mig att ordet "paradis" kommer från det gamla persiska pairidaêza som betyder inhängnad trädgård.
Publicerad 27 Jan, 2009 | Herman Arfwedson | 4 kommentarer | Tags: stadsvandring,
I helgen var jag i Bagarmossen för andra gången. Det var också andra gången jag gick vilse i Bagarmossen.
Den här gången hade jag som tur var en laddad mobiltelefon och ett namn på gatan jag skulle till, så det gick förhållandevis bra trots att min första reaktion var "jag hatar Bagis, jag åker hem" Förra gången däremot gick jag runt i princip hela stadsdelen för att hitta namnet på en gata som liknade det jag läst i ett mail hemma och som jag trodde jag skulle komma ihåg. Jag hade t.o.m. kollat vart i stadsdelen min gata låg på Eniro innan jag åkte. Det är ju ganska sorgligt att tilliten till mobiltelefonen är så kompakt att man inte bryr sig om att skriva upp adressen ordentligt, men det är än sorgligare att det inte går att hitta i en del av sin egen stad bara några tunnelbanestationer bort.
För den som aldrig varit i Bagarmossen är det i princip omöjligt att klara sig själv, särskilt som SL rationaliserat bort de utmärkta kartorna som förut fanns i varje busskur och tunnelbanehall. Det finns inget som skvallrar om riktningar, inga logiska vägar att ta ut från det centrala förortstorget, inga skyltar eller bekanta namn som skulle kunna ge en ledtråd om hur man ska förstå omgivningen. Människor försvinner in på mörka gångvägar som krånglar in mellan trevåningslamellerna, medan gatorna leder dig till samma punkt du var på en halvtimme innan.
Det känns som en klyschig jämförelse, men jag kommer ihåg när jag åkte till Williamsburg i New York första gången. Det var en mörk och regnig höstkväll, och jag gick av vid tunnelbanestationen Bedford Avenue och hade ingen aning om vart jag var. Men jag hade kollat på en karta och visste att Avenyerna gick ungefär i nord-sydlig riktning och gatorna öst-västlig. De senare var dessutom numrerade löpande från söder till norr. Med tanke på stationens namn var det inte svårt att snabbt få koll på vart jag var och sen var det bara att börja promenera de raka gatorna och rektangulära kvarteren fram. Fjärde gatan till vänster, två kvarter bort, hur svårt kan det vara? Försök med den vägbeskrivningen i Bagis den som kan.
Jag vet. Gick också vilse där häromveckan. tror det bidrar att de grävt ned tunnelbanan, så att det viktigaste i stadsdelen nu är dolt.
Det är en av mina höjdpunkter att irra runt i Bagis på väg mot Nackaskogen en härlig söndagseftermiddag. Jag upptäcker nya kvarter och platser varje gång, senast en liten underbar trädgård som någon gammal man skapat vid sin bakgård eller den fantastiska hundfrisersalongen som verkar vara kvar från kvarterets födelse, med väggarna tapetserade av priser från årens hundutställningar. Länge leve Bagis!
Jag är uppvuxen i Bagarmossen och hatade det som barn, eller, mest tonåring (alla tonåringar vill bo i stan), men inser varje gång jag är där nu (ofta, mina föräldrar kvar i radhuset), hur fantastiskt fint och lugnt det är där. Området Tidagränd och Klarälvsvägen etcetera och de fina små (det finns ett väldigt stort också som Peter LeMarc bor i) putsade 40-talshusen precis vid berget invid skogen (en kort promenad är man nere vid Söderbysjön) är alldeles förhäxande underbart. Ulrika, du kanske menar den ljuvliga trädgården som den uråldrige gamle mannen i hörnradhuset på Rottnevägen skött minutiöst ända in idag? Det ska jag köpa sen.
Undrar om du tänker på de fantastiska radhusen på riksrådsvägen som makarna Geisendorf har ritat, en dröm för den radhusträngtande. Jag vet vilken trädgård du hänvisar till, det är ett säkert vårtecken när den flitige trädgårdsmästaren börjar påta i sin vackra lilla trädgård vid kanten av nackareservatet. Men det finns fler pärlor att titta efter i Bagis...
Publicerad 3 Dec, 2008 | Xavier Saladin | 0 kommentarer
I en intervju i franska Le Monde, förutsäger Francois Bellanger, som driver tankesmedjan Transit-City att den bilburna externhandeln inte kommer att överleva de stigande energipriserna.
Till och med Carrefour, världens näst största detaljhandelbolag (som förresten nyligen fått en svensk vd), kopplar sjunkande besöksiffror under våren 2008 med de höga oljepriserna. Gruppen vill nu satsa på sina medelstora närbutiker.
Externhandelns kommer såklart inte att försvinna på en gång, men dagens låga oljepriser är säkert bara ett andstånd innan dödstöten.
Åsöberget, Stockholm
Publicerad 21 Nov, 2008 | Xavier Saladin | 0 kommentarer
Den 13 november 2008 hade DN en artikel om den ökande önskan från husägarna att inhägna sina villor.
Det är långt kvar till amerikanska gated-communities eller sydafrikanska villor inspärrade bakom högteknologiska stängsel, men det finns en poäng i att "flera plank i rad ger en oerhört torftig (...) miljö" i en typisk svensk villaförort där det är gott om plats mellan husen samt mellan husen och gatorna.
Det är kanske just där att problemet ligger.
Innan den amerikanska villamattan slog till i Sverige, var staket och murar en vanlig syn i svenska städer. De få exempel av gamla täta enbostadshusområden som finns kvar i Sverige räknas idag som bland de mysigaste som finns. Det vore inte så svårt att hitta en villaförort som är torftigare än t.ex. Åsöberget i Stockholm med sina faluröda staket.
Men murar och staket är inte bara antikviteter. Det går också att bygga nytt med urgamla bostadsformer. Här är ett exempel från Saintes i Frankrike där 64 bostäder byggdes i mitten av ett gammalt kvarter, med smala gränder utformade av murar som skapar en spännande miljö.
Publicerad 10 Nov, 2008 | Stefan Björnson | 0 kommentarer
Från St Eriksbron har man överblick in mot Stockholms city. Jag har bott länge här i kvarteren på olika adresser och lagt märke till att utsikten från bron är ett snabb och enkelt sätt att förutsäga konjunktursvängningarna.
När konjunkturen närmar sig toppen dyker de upp över taken i city: byggkranarna. Först en, sedan fler. Då är det dags att sälja sina aktier. När det blir fler än man kan räkna på ena handens fingrar dyker konjunturen garanterat. Så var det 1991, så var det 2001 och så är det 2008.
Nu har byggkranarna varit fler än man kan räkna på ena handens fingrar och mycket riktigt har högkonjunkturen försvunnit. Häromdagen gick jag längs Torsgatan, in mot city. En gigantisk mobilkran höll på att montera ned en av byggkranarna vid Skanskas bygge längs järnvägen. Förarhytten stod redan på trottoaren och på den halvfärdiga fasaden hängde en våningshög vepa med texten: "kontor i Flat Iron Building. Ring Fredrik på 08-504 350 94".
Konjunkturen liksom kranarna är på väg ned. Snart är de borta allesammans, horisonten över city är fri, lågkonjunkturen är här och det är köpläge på börsen. Sedan kommer de tillbaka, först en, sedan två och...så går vi ett varv till.
Publicerad 22 Sep, 2008 | Ola Andersson | 0 kommentarer
I fredags var vi på en paneldebatt på temat "Hur byggs staden?" arrangerad av Stockholms stadsbyggnadskontor till det avgående stadsbyggnadsborgarrådet Mikael Söderlunds ära.
Det var hans sista dag på jobbet, och på scenen fanns också hans efterträdare Kristina Alvendal och en panel bestående av tre arkitekter som på olika sätt representerade vår yrkesgrupp. Laila Strunke som ordförande i Sveriges Arkitekter, Thomas Sandell som den mest kända arkitekten i vår generation och Gert Wingårdh som Sveriges mest kände arkitekt.
Laila Strunke började med att visa en bild av Karl den tolftes staty i Kungsträdgården, den där han pekar uppfordrande österut, mot Ryssland. Om hon gjorde det som en kommentar till läget i Georgien, för att hon önskade sig kungligt ingripande i stadsbyggandet eller för att det fick henne att tänka på Sveriges Arkitekters starke man Staffan Carenholm kan vi bara gissa. Det framgick inte, lika lite som något annat, av hennes inlägg. Thomas Sandell visade en bild på projekt han inte fått bygga i Stockholm och menade tydligen att det staden behöver är fler hus ritade av honom själv. Gert Wingårdh, som inte klaga på att staden saknar byggnader ritade av honom själv, ansåg att det som behövs i Stockholm är ännu högre hus av Gert Wingårdh. Stadsbyggandsborgarråden såg alltmer besvärade ut, och det var lätt förstå.
Stockholm behöver bostäder till de ständigt allt fler Stockholmarna. Vi måste komma till rätta med den extrema segregationen. Vi måste göra något åt de orimliga priserna på bostäder och lokaler i innerstaden. Det är mycket vi behöver mycket här i stan. Skyskarpor ritade av Gert Wingårdh hör dock inte dit. Fler hus av Thomas Sandell vore kanske trevligt men löser inte heller några problem. Våra tre kollegor hade helt enkelt mycket lite att bidra med i ämnet.
Den som fick vår sympati den här gången var den alltid lika välklädde Mikael Söderlund, dagen till ära i konservativ mörkblå dubbelknäppt kavaj. Han undrade eftertänksamt vem som egentligen bestämmer över stadsbyggandet i Stockholm och ställde sig frågan om det verkligen är rätt ända att börja i, det här med skyskrapor. Det tillträdande stadsbyggnadsborgarrådet kunde knappast unna sig en sådan frispråkighet, och det var svårt att veta vad hon tänkte bakom sitt proffsiga leende. Kanske tänkte hon att om detta är allt arkitekterna har att bidra med i frågan är det bäst att se till att de har så lite som möjligt att säga till om när vi bygger staden. Det var åtminstone vad vi själva tänkte när vi gick därifrån.
Till toppen | A1 Arkitekter AB, Kammakargatan 12, 111 40 Stockholm. Tel 08-54 52 60 30. info@a1arkitekter.se
Var på deras utställning i Visby för 2 veckor sedan. Riktigt jäkla schysst initiativ! Däremot så ger eran kritik insikt och detta med att denna miljösmarta lösning är en del av problemet är något jag kände på mig redan då. Riktigt skarpt av er!