Det välkända miljökämparna på Volvo och Vattenfall har tillsammans med Wingårdhs och A-hus och byggt ett hus där en familj skall leva ”klimatsmart” i ett år.

På pressreleasebilden ser det dock ut som ett monument över en ohållbar livsstil. Ett friliggande huset i förorten på sin tomt med gräsmatta och  bilen stående på uppfarten kan aldrig bli resurssnålt i jämförelse med den täta sammmanhängande bebyggelsen i staden.

Istället för en eller två fasader som skall isoleras mot vinterkylan har det friligande huset fyra fasader och ett tak per hushåll. Den glesa villabebyggelsen innebär stora avstånd, ger inget underlag för kollektivtrafik och skapar bilberoende. Gräsmattans regelbundna klippning är inte bara ett måste för gransämjan utan också energislukande, vare sig man använder bensin- eller eldriven gräsklippare.

Projektet är inte en del av lösningen utan en del av problemet, ett exempel på den sorts ”miljövänlighet” vars blir främsta syfte är att döva det dåliga samvetet. ”Miljötekniken” blir en ursäkt för att slippa ifrågasätta våra invanda föreställningar om hur vi skall bo och leva, och istället fortsätta att konsumera.

Ingen kan väl ha missat att portar är hårt lanserade av Stockholms Stad för tillfället. Portalmotivet poppar upp vid allsköns brofästen vid snart sagt varje nyplanerat område. Det ska vara högt och likadant på vardera sidan om gatan i vår. Fortsätter det så här kan man snart nästan tala om ett Särdrag för Stockholm, något som Utskiljer och Särpräglar vår stad från andra, trots att sådana byggda tankar redan uppförts exempelvis i f.d. DDR (som andra redan påtalat). Hur kan detta komma sig?

Det hela började väl med Kungstornen, som planerades i samband med att Högalidskyrkan uppfördes. Att ha två torn på en kyrka må vara vanligt på kontinenten, men här kanske goda kristna började fråga sig vad det hela skulle symbolisera. Varför två? Varför inte ett? Eller varför inte tre åtminstone?

Kyrkan måste alltså inspirerat till Kungstornen. Men vilken var anledningen till att de byggdes på varsin sida om Kungsgatan? Inte var det väl så att någon ville bygga ett torn, köpte sig mark och byggde, varpå någon annan begeistrat ville ha ett eget, precis lika högt, samtidigt som tomten på andra sidan gatan råkade vara ledig? Nej troligtvis hade någon eller några fått en Vision om dessa två torn. För att realisera den krävdes det såväl makt som ypperliga kontakter med beslutsfattare i Stockholm. Om inte visionen kom från beslutsfattarna själva det vill säga. Kungstornen byggdes alltså snarare så att säga ovanifrån istället för underifrån. Det är det som sticker i ögonen när man tittar på dem.

Att uppföra flera hus efter samma ritning hade på 1990-talet redan tillämpats i flera decennier i Stockholm, men ingen hade ännu kommit på knepet att spegelvända huskropparna för att skapa ett portmotiv. Detta konceptuella grepp användes emellertid i Sankt Eriksområdet. In mellan de kyrkoliknande byggnaderna leder ett gångstråk ner till en elliptisk damm. Vänder man sig och ser upp mot tornen uppenbarar sig två likadana (om än spegelvända) uttryck för... Ja för vad då?

Trots att detta ännu är oklart håller nu Stockholm på att uppföra ett nytt tornpar på Kungsholmen, även denna gång på varsin sida om en väg - Essingeleden. Ytterligare ett diskuteras vid kommungränsen till Solna, trots att varken Solna eller stockholmarna fått svar på vad tornen egentligen ska symbolisera. För inte kommer de att symbolisera "det nya Norra stationsområdet och den historiska tullgränsen", som det heter i planprogrammet (s. 9). Snarare kommer de i bästa fall att markera var tullgränsen låg i ett av sina skeden och var Norra Stationsområdet (varför det nu ska vara ett "område") kommer att ligga. Det är även oklart varför tornen nu absolut måste se likadana ut. Eller ens varför de byggs. Då är det lättare med Högalidskyrkan, vars torn helt enkelt står för "lagen" och "evangeliet" enligt den broschyr som delas ut av församlingen. Och de är ju heller inte på något vis likadana, trots att de till och med sitter på samma huskropp.

Är det nu kanske så att staden drar sig för att låta kommersiella fastigheter uttryckligen symbolisera vad det nu är som ska symboliseras? Eller vill staden att medborgarna själva ska fylla dessa portaler med mening? Och ska man då tolka de namn staden valt på sina portar, "Tors torn" och "Brovakten", som att myndigheterna försöker hjälpa oss på traven?

Vi som är praktiserande arkitekter har för vana att hävda att de projekt vi arbetar med har de mest enastående effekter på vår gemensamma värld. I själva verket har enstaka projekt sällan eller aldrig de effekter vi tror, hoppas eller helt enkelt påstår att de har.

Om vi som är praktiserande arkitekter, projektutvecklare, byggare och fastighetsförädlare skall ha något att bidra med till samhället bygger det på att våra projekt har en roll att spela i ett större sammanhang, at de är bitar i ett större pussel.

De måste vara delar av en stad. Och skall enstaka projekt kunna bidra till något bättre bygger det på att det finns en strategi för hur staden skall bli bättre.

Annars får vi nöja oss med att göra vårs beställare nöjda. Inte dumt det heller, det är ju de som betalar. Men då skall vi heller inte hävda att det vi sysslar med är något annat.

En större arkitekturupplevelse går knappast att få i Stockholm.

Redan på tunnelbaneperrongen är det kö till rulltrapporna ned. När man kommer in på Skogskyrkogården är vandringen upp mot kapellen full av folk. På cermoniplatsen framför Uppståndelsekapellet är gaslågorna tända. Alla kapell är öppna och fyllda av människor som tänder värmeljus. Mot himlen i väster där solen just gått ned tecknar sig silhuetterna av de som tänder ljus under träden i minneslunden på kullen.

När det blir mörkt rör vi oss bland de tusentals ljusen på gravarna. Skillnaderna försvinner. Nu finns inte rik och fattig, svenne och blatte, gamla och unga, djurgårdare och bajenfans. Det finns bara vi, de levande, och de döda vi hedrar genom att vara här och tända våra ljus.

Skogskyrkogårdens arkitektur tillhör oss. Den är inte ett sätt att ”sätta Stockholm på kartan”, inte ett försök att bli publicerad i internationell media, inte att sätt att lansera karriärer. Den är vårt sätt att hedra våra döda och reflektera över våra liv. Asplund och Lewerentz är våra arkitekter.

Hur många upplevelser av arkitektur finns det överhuvudtaget som kan mäta sig med Skogskyrkogården på Allhelgonaafton? En gudstjänst i katedralen i Chartres på 1200-talet var säkert också fantastiskt, men så länge man kan uppleva en allhelgonaafton på Skogskyrkogården finns ingen anledning att beklaga att man gått miste om den chansen.

När vi kom ut ur vår port i söndags eftermiddag passerade en skidåkare på sakta glid mot Sankt Eriksplan.

På Östra station möttes vi av tre SL-personer i färgglada skyddskläder som upplyste om att den inte fungerade. Det blev tunnelbana till Danderyds sjukhus och ett förvirrat byte i kylan till ersättningsbuss. På vindlande vägar genom södra Roslagens glesbygd tog den oss till slut dit vi skulle. Samma sak på väg tillbaka till stan, och när vi kom till t-centralen upplyste ödsliga perronger och gröna linjens ljusskyltar oss om ”oregelbunden trafik på grund av vädret”. Vi gick ned till blå linjen där skyltarna upplyste de stackare som skulle ut till Akalla att tunnelbanan ersattes med buss från Hallonbergen.

För oss privilegierade Stockholmare som bor i innerstaden är vargavintern mest charmig omväxling. Vi kan alltid gå dit vi skall om kollektivtrafiken krånglar. Men i förorten finns inga alternativ för den som inte har tillgång till bil om pendeltåget eller tunnelbanan slutar fungera.

Att kollektivtrafikberoende stockholmare blir isolerade ute i förorten när det blir vinter på känns inte särskilt hållbart i en stad som ligger så nära nordpolen som Stockholm. Det är bara ytterligare ett bevis för den täta stadens överlägsenhet och ett dystert facit för det stadsbyggande som är den grundläggande orsaken till denna sårbarhet.

Igår var jag på bio. Tre av mina vänner skulle gå på bio, men det blev en biljett över. En av dem var rädd för att överhuvudtaget inte kunna ta sig hem till sin förort och åkte hem efter jobbet istället för att gå på sju-bion. Jag fick gå istället. Vi såg ”An Education” på Grand. En toppenfilm som går på Grand för oss privilegierade innerstadsbor med biografer inom gångavstånd.

Ola Andersson är nummer 35 på tidskriften RUMs lista över Sveriges 100 mäktigaste inom design och arkitektur 2010.

Detta är möjligen inte mycket att yvas över, snarare en nyttig påminnelse om att man är en lite fisk i en liten damm. Men att i samma  lista bli utnämnd till "svensk arkitekturs svar på musiken Jarvis Cocker" - det förpliktigar! Att försöka leva upp till Jarvis Cocker, britpopens mest välformulerade och välklädde dandy, blir inte lätt. Men det är värt ett försök. Tusen tack, RUM. Jag är mycket smickrad.

Döm om vår förvåning när vi läste i DN att den nya stadsdelen vid Norra Station är en ”dålig affär” för staden.

Bygget kostar 10,4 miljarder medan intäkterna från byggherrarna blir 8,25 miljarder. Petter Lindfors, ordförande i exploateringsnämnden hoppas kunna banta minussiffrorna genom att bygga ännu fler bostäder än de 2 600 som redan beslutats.

Att försöka klämma in ännu fler bostäder i en plan där exploateringsgraden är långt högre än någon annanstans i Stockholm, och de upp till sjutton våningar höga husen står packade som sillar är ett kvitto på att hela projektet varit feltänkt från början. Och då har vi inte ens nämnt konditorns torn, de blaffiga skyskraporna som kommer att bli stadens högsta och fulaste hus.

Ett litet tips: det kanske är dags att inse att om man vill överdäcka E4:an och järnvägen vid Norra Station är det inte en ”affär”. Det är en allmän nyttighet och tycker man att det är värt pengarna måste det bekostas via skattsedeln eller andra allmänna medel. Tycker man det är det bara att låta bli.

Att lämpa över kostnaden på bostadsrättsköparna, för det är naturligtvis de som i sista hand får betala, är inte bara dumt utan mycket riskabelt. För hög exploatering gör bostäderna svårsålda, och därmed mindre värda på marknaden.

Det kanske är dags att inse att det inte är en vinstdrivande affärsverksamhet att planlägga staden. Vore det så kunde den lika gärna bedrivas i privat regi. Stadsplanekonst är något helt annat: en nödvändig investering i stadens och invånarnas framtid, där investeringar idag ger förhoppnigsvis ger vinster för alla imorgon, i någon form. Men det förutsätter förstås att det inte är feltänkt från början.

Alla Stockholmare kan dra en lättnadens suck över att Asplunds huvudbyggnad för vårt stadsbibliotek är räddat från förvanskning. Men det var nära ögat.

Hur kunde det gå så här? Hur kunde juryn välja ett förslag som skulle fått så katastrofala konsekvenser? Varför fanns det ingen i juryn som kunde berätta för de övriga om byggnadens värde? Här måste Sveriges Arkitekter och Stockholms Stad som arrangerat tävlingen bära en stor del av skulden. Men det är inte så enkelt heller.

Resultatet av tävlingen är snarare ett symptom på den låga nivån inom svensk arkitektur än ett olycksfall i arbetet. Att vi med gemensamma ansträngningar lyckades stoppa den planerade utbyggnaden (om det inte, hemska tanke, helt enkelt föll på att det blev för dyrt) var inget annat än ett renhållningsarbete. Det gör att Stockholmarna slipper skamvrån, visst. Men hela sveriges arkitektkår har gjort sig till åtlöje och exponerat en pinsam brist på omdöme och grundläggande kunskaper i sitt eget ämne genom att låta det gå så här långt.

Förra veckan kommenterade jag i Svenska Dagbladet FN-organet Icomos skarpa varning att Stockholms planer på att bygga till stadsbiblioteket riskerar att förstöra ett viktigt kulturarv för både Sverige och världen: http://tinyurl.com/ycuudwa.  Detta placerar Stockholm i samma dåliga sällskap där exempelvis Talibanerna i Afghanistan hamnade då de 2001 sprängde Buddhorna i Bamiyan-dalen.

En orättvis jämförelse, tycker ni kanske? Ja, kan ligga något i det. Talibanerna hör ju till de Mujahedeen som mellan 1979 och 1989 tappert bekämpade den Ryska ockupationen och därmed bringade Sovjetunionen på fall. När Afghanistan väl kastat ut Ryssarna rensade talibanerna upp bland inbördes stridande krigsherrar i ytterligare flera år av inbördeskrig.

Att talibanerna medan de var upptagna av detta inte hade möjlighet att skaffa sig den kulturhistoriska expertis som kunnat stoppa dem från det katastrofala beslutet att spränga Buddhorna i Bamiyan är tragiskt, men kanske inte så konstigt. Men vad har Stockholms stad för ursäkt?

Riksantikvarieämbetet har visserligen deporterats från stan men staden har ett eget mycket kompetent stadsmuseum. Den arkitekturkonsthistoriska kompetensen finns också företrädd både på Stockholms Universitet, Södertörns Högskola och KTH. För att bara ta några exempel.

Att staden under de omständigheterna gå vidare med rivning och förvanskning av Gunnar Asplunds komposition vid Observatorielunden är inte bara obegripligt utan också oförlåtligt.

Läser i the Independent om en kommande arkitekttävling om nytt kårhus för studenterna vid Glasgow School of Art. Den skall ligga tvärs över gatan från skolans fantastiska huvudbyggnad, ritad av Charles Rennie Mackintosh 1898, en av den tidiga modernismens viktigaste verk.

Över 9000 arkitekter & designer har lämnat in intresseanmälningar, bland dem Zaha Hadid. Men Paul Finch, general för World Architecture Forum tror inte Zaha Hadid har så mycket att hämta. "The iconoclasts, the Zahas and people of that ilk, won´t win it because it calls for real intellectual weight and enjoyment of masonry. This is a romantic and puritan object" säger han enligt the Independent.

Om ändå någon i Stockholm hade den klarsynen när det gäller den intenationella arkitekturscenens cirkushästar. Här hyllas andra rangens berömdheter som vore de Frank Lloyd Wright själv. Inget bidrag, om än aldrig så slentrianmässigt, av arkitekturens jetset betraktas som något annat än mästerverk in spe. Intellektuell tyngd är det sista de behöver visa upp för att hyllas i Stockholm. "Genialt!", utropar Peder Alton i DN hur uppenbart det än är att det är ritat på fyllan i sömnen.