När vi kom ut ur vår port i söndags eftermiddag passerade en skidåkare på sakta glid mot Sankt Eriksplan.

På Östra station möttes vi av tre SL-personer i färgglada skyddskläder som upplyste om att den inte fungerade. Det blev tunnelbana till Danderyds sjukhus och ett förvirrat byte i kylan till ersättningsbuss. På vindlande vägar genom södra Roslagens glesbygd tog den oss till slut dit vi skulle. Samma sak på väg tillbaka till stan, och när vi kom till t-centralen upplyste ödsliga perronger och gröna linjens ljusskyltar oss om ”oregelbunden trafik på grund av vädret”. Vi gick ned till blå linjen där skyltarna upplyste de stackare som skulle ut till Akalla att tunnelbanan ersattes med buss från Hallonbergen.

För oss privilegierade Stockholmare som bor i innerstaden är vargavintern mest charmig omväxling. Vi kan alltid gå dit vi skall om kollektivtrafiken krånglar. Men i förorten finns inga alternativ för den som inte har tillgång till bil om pendeltåget eller tunnelbanan slutar fungera.

Att kollektivtrafikberoende stockholmare blir isolerade ute i förorten när det blir vinter på känns inte särskilt hållbart i en stad som ligger så nära nordpolen som Stockholm. Det är bara ytterligare ett bevis för den täta stadens överlägsenhet och ett dystert facit för det stadsbyggande som är den grundläggande orsaken till denna sårbarhet.

Igår var jag på bio. Tre av mina vänner skulle gå på bio, men det blev en biljett över. En av dem var rädd för att överhuvudtaget inte kunna ta sig hem till sin förort och åkte hem efter jobbet istället för att gå på sju-bion. Jag fick gå istället. Vi såg ”An Education” på Grand. En toppenfilm som går på Grand för oss privilegierade innerstadsbor med biografer inom gångavstånd.

Ola Andersson är nummer 35 på tidskriften RUMs lista över Sveriges 100 mäktigaste inom design och arkitektur 2010.

Detta är möjligen inte mycket att yvas över, snarare en nyttig påminnelse om att man är en lite fisk i en liten damm. Men att i samma  lista bli utnämnd till "svensk arkitekturs svar på musiken Jarvis Cocker" - det förpliktigar! Att försöka leva upp till Jarvis Cocker, britpopens mest välformulerade och välklädde dandy, blir inte lätt. Men det är värt ett försök. Tusen tack, RUM. Jag är mycket smickrad.

Döm om vår förvåning när vi läste i DN att den nya stadsdelen vid Norra Station är en “dålig affär“ för staden.

Bygget kostar 10,4 miljarder medan intäkterna från byggherrarna blir 8,25 miljarder. Petter Lindfors, ordförande i exploateringsnämnden hoppas kunna banta minussiffrorna genom att bygga ännu fler bostäder än de 2 600 som redan beslutats.

Att försöka klämma in ännu fler bostäder i en plan där exploateringsgraden är långt högre än någon annan stans i Stockholm, och de upp till sjutton våningar höga husen står packade som sillar är ett kvitto på att hela projektet varit feltänkt från början. Och då har vi inte ens nämnt konditorns torn, de blaffiga skyskraporna som kommer att bli stadens högsta och fulaste hus.

Ett litet tips: det kanske är dags att inse att om man vill överdäcka E4:an och järnvägen vid Norra Station är det inte en ”affär”. Det är en allmän nyttighet och tycker man att det är värt pengarna måste det bekostas via skattsedeln eller andra allmänna medel. Tycker man det är det bara att låta bli.

Att lämpa över kostnaden på bostadsrättsköparna, för det är naturligtvis de som i sista hand får betala, är inte bara dumt utan mycket riskabelt. För hög exploatering gör bostäderna svårsålda, och därmed mindre värda på marknaden.

Det kanske är dags att inse att det inte är en vinstdrivande affärsverksamhet att planlägga staden. Vore det så kunde den lika gärna bedrivas i privat regi. Stadsplanekonst är något helt annat: en nödvändig investering i stadens och invånarnas framtid, där investeringar idag ger förhoppnigsvis ger vinster för alla imorgon, i någon form. Men det förutsätter förstås att det inte är feltänkt från början.

Alla Stockholmare kan dra en lättnadens suck över att Asplunds huvudbyggnad för vårt stadsbibliotek är räddat från förvanskning. Men det var nära ögat.

Hur kunde det gå så här? Hur kunde juryn välja ett förslag som skulle fått så katastrofala konsekvenser? Varför fanns det ingen i juryn som kunde berätta för de övriga om byggnadens värde? Här måste Sveriges Arkitekter och Stockholms Stad som arrangerat tävlingen bära en stor del av skulden. Men det är inte så enkelt heller.

Resultatet av tävlingen är snarare ett symptom på den låga nivån inom svensk arkitektur än ett olycksfall i arbetet. Att vi med gemensamma ansträngningar lyckades stoppa den planerade utbyggnaden (om det inte, hemska tanke, helt enkelt föll på att det blev för dyrt) var inget annat än ett renhållningsarbete. Det gör att Stockholmarna slipper skamvrån, visst. Men hela sveriges arkitektkår har gjort sig till åtlöje och exponerat en pinsam brist på omdöme och grundläggande kunskaper i sitt eget ämne genom att låta det gå så här långt.

Förra veckan kommenterade jag i Svenska Dagbladet FN-organet Icomos skarpa varning att Stockholms planer på att bygga till stadsbiblioteket riskerar att förstöra ett viktigt kulturarv för både Sverige och världen: http://tinyurl.com/ycuudwa.  Detta placerar Stockholm i samma dåliga sällskap där exempelvis Talibanerna i Afghanistan hamnade då de 2001 sprängde Buddhorna i Bamiyan-dalen.

En orättvis jämförelse, tycker ni kanske? Ja, kan ligga något i det. Talibanerna hör ju till de Mujahedeen som mellan 1979 och 1989 tappert bekämpade den Ryska ockupationen och därmed bringade Sovjetunionen på fall. När Afghanistan väl kastat ut Ryssarna rensade talibanerna upp bland inbördes stridande krigsherrar i ytterligare flera år av inbördeskrig.

Att talibanerna medan de var upptagna av detta inte hade möjlighet att skaffa sig den kulturhistoriska expertis som kunnat stoppa dem från det katastrofala beslutet att spränga Buddhorna i Bamiyan är tragiskt, men kanske inte så konstigt. Men vad har Stockholms stad för ursäkt?

Riksantikvarieämbetet har visserligen deporterats från stan men staden har ett eget mycket kompetent stadsmuseum. Den arkitekturkonsthistoriska kompetensen finns också företrädd både på Stockholms Universitet, Södertörns Högskola och KTH. För att bara ta några exempel.

Att staden under de omständigheterna gå vidare med rivning och förvanskning av Gunnar Asplunds komposition vid Observatorielunden är inte bara obegripligt utan också oförlåtligt.

Läser i the Independent om en kommande arkitekttävling om nytt kårhus för studenterna vid Glasgow School of Art. Den skall ligga tvärs över gatan från skolans fantastiska huvudbyggnad, ritad av Charles Rennie Mackintosh 1898, en av den tidiga modernismens viktigaste verk.

Över 9000 arkitekter & designer har lämnat in intresseanmälningar, bland dem Zaha Hadid. Men Paul Finch, general för World Architecture Forum tror inte Zaha Hadid har så mycket att hämta. "The iconoclasts, the Zahas and people of that ilk, won´t win it because it calls for real intellectual weight and enjoyment of masonry. This is a romantic and puritan object" säger han enligt the Independent.

Om ändå någon i Stockholm hade den klarsynen när det gäller den intenationella arkitekturscenens cirkushästar. Här hyllas andra rangens berömdheter som vore de Frank Lloyd Wright själv. Inget bidrag, om än aldrig så slentrianmässigt, av arkitekturens jetset betraktas som något annat än mästerverk in spe. Intellektuell tyngd är det sista de behöver visa upp för att hyllas i Stockholm. "Genialt!", utropar Peder Alton i DN hur uppenbart det än är att det är ritat på fyllan i sömnen.

I höstas när den borgerliga regeringens underläge i opinionsmätningarna fortfarande var hopplöst träffade jag en kvinnlig socialdemokratisk politiker som sade att hon såg opinionssiffrorna som ett problem. Tack vare dem kunde socialdemokratin undvika att kritiskt granska sin egen politik, den som gjorde att de förlorade makten i senaste valet.

Jag kommer att tänka på det när jag läste den debattartikel som oppositionsborgarrådet Carin Jämtin tillsammans med sina kollegor från mijklöpartiet och veänsterpartiet skrev på SvD Brännpunkt i söndags (15/3).

I artikeln propagerar de för byggandet av fler bostadsområden i Stockholm: "Vi ska bygga i Stockholm och våra nya bostadsområden skall vara energisnåla, uppfylla höga miljökrav och ha goda kollektivtrafikförbindelser".

Bostadsområdet - ett funktionseparerat området med enbart bostäder - är ett av den modernistiska stadsplaneringens främsta kännetecken. Vi har alldeles för många sådana i Stockholm. Så många, faktiskt, att det inte finns plats för fler.

Fler bostadsområden var en 1900-talets lösning på bostadsproblemen. De byggdes i pärlband längs de nya tunnelbanelinjerna, längre och längre ut under nittonhundrafyrtio, femtio- sextiotal.

När utbyggnaden av tunnelbanan avstannade i slutet av sjuttiotalet kunde inte längre nya markområden längre och längre ut i periferin tas i anspråk för bostadområden. Lika bra var det.

Vi vill inte ha fler funktionsseparerade, isolerade, bostadsområden. Vi är inte beredda att betala dyrt för lägenheter i dem, så länge de inte ligger innanför tullarna. Bostadsområdet är stendött. Det står 2009 i almanackan, inte 1969.

På listan över saker som Stockholm behöver 2009 placerar sig nya bostadsområden nätt och jämt över gängkrig, strömavbrott, raskravaller och råttinvasioner. Vad vi behöver är istället bostäder i stadsdelar där livet pågår en större del av dygnet än mellan 07.00-09.00 och 16.00 - 18.00. Stadsdelar där vi kan arbeta, handla, roa oss och få tillgång till de tjänster vi behöver utan att betala vad en bostadsrätt i innerstaden kostar. Vi behöver inte bostadsområden där man ingenting annat kan göra än sova, äta, försöka bekämpa tristessen framför platt-TVn eller datorskärmen. Inga fler bostadsområden, tack!

Världsbanken publicerade nyligen en världskarta som visar avståndet i timmar till den närmaste stad över 50000 invånare. Den gjordes efter Hirotsugu Uchida:s Index och finns i större format på http://gem.jrc.ec.europa.eu/gam/index.htm.

Att vara i London förra veckans snöoväder var ganska intressant. Det kom typ 20 cm snö, och hela södra England var lamslaget.

Inte en buss gick, endast en tunnelbanelinje av ett dussin gick utan störningar, skolor stängde och folk stannade hemma. Men ingen hade vinterkläder, kvinnorna gick barbenta och utanför caféerna satt folk och rökte. På oxford street var det snöbolllskrig på söndagskvällen och den minicab-driver jag åkte hem med, som jag först misstänkte sakna varje kunskap om vinterkörningens hemligheter, intygade att det var så här jämt på sjuttiotalet och utgjöt sig över de andra trafikanters totala avsaknad av vintervana. 18 år sedan sist, uppenbarligen. Att döma av hur överraskade de var hade London lika gärna kunnat ligga vi medelhavet.

Häromdagen lärde jag mig att ordet "paradis" kommer från det gamla persiska pairidaêza som betyder inhängnad trädgård.